allenheim i thailand

 

Ett första inlägg från huset hemma i Riksten. 

 

 

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med skrivandet här, den här bloggen har ju framförallt handlat om vårt liv i Thailand och ett sätt framförallt för nära och kära att följa oss, sedan är det ju jättekul att fler tyckt om att läsa raderna om livet i Ban Phe. 

Samtidigt gillar jag att skriva och vara kreativ med det men vi får se helt enkelt, livet är väldigt annorlunda nu om man jämför med för 1,5 vecka sedan. 

Ur vårt perspektiv alltså. Känns som om man måste förtydliga det nu när allt är så upp och nervänt över hela världen, så tragiskt allting är. 

Men denna blogg handlar ju om VÅR familj och våra tankar och känslor. 

 

I alla fall, i måndags fick vi tillträde till vårt hus igen. 

Det är vi så tacksamma över, alla guldstjärnor i hela världen till vår hyresgäst som utan att knorra "gav oss tillbaka vårt hus" trots ett kontrakt som sträcker sig till maj. 

Han har nu åkt tillbaka till Tyskland och lämnade inte bara ett hus i toppskick utan även en välfylld frys till oss, samt present från Tyskland. 

<3

 

Att komma hem efter ett halvår i Thailand var ju redan förra året lite av en käftsmäll och en enormt stor omställning. 

Nu är det ju definitivt en ännu större omställning. 

Vi är mest hemma och jag har inte varit i affären, känns tryggast att vara hemma och ta promenader i skogen. Tur vi bor precis vid en stor skog. 

Jag orkar egentligen inte skriva om det så mycket då jag kommer börja gråta om jag ens pratar om det men tyvärr har kroppen reagerat på hemkomsten på ett väldigt jobbigt sätt. 

Så svårt för mig att acceptera att jag redan nu är en annan person och människa, jag gör allt för att trotsa smärtorna och har tagit promenad i skogen varje dag. 

Idag så vaknade jag upp med en hand som inte går att knuta då fingrar och handled är så svullna, så nu är det pekfingervalsen som gäller när jag skriver. 

Men det är säkert bra träning att knappa på datorn också. 

 

Så svårt att tänka sig att jag för inte alls längesen hikade i timmar i djungeln. 

Jag hoppas på att allt beror på en omställning och att allt snart ger sig såklart, och att man inte under tiden åker på något annat obehagligt.

 

Igår så kom Elin och följde med mig på en promenad i skogen, guld värt att kunna berätta om allt vi har upplevt och allt som har hänt, stora som små nyheter. 

De skulle nu vara på väg till Thailand för att hälsa på oss i två veckor. 

 

Jag inser ännu mera vilken välbehövlig bubbla vi varit i sedan oktober, att helt koppla bort och bara fokusera på att må bra. Otroligt värdefullt för hela själen, är väldigt glad över i efterhand att vi bara varit med människor som är likasinnade och som ger bra energi. 

Tänker mycket på hur lätt det var att vara tacksam över det lilla i Thailand, att varje dag gå upp tidigt med ett pirr i kroppen, öppna altandörren, se naturen vakna till liv. 

Bli glad över att hälsa på vår ödla som alltid sov i vår soffa, att se Noah springa till skolskjutsen, att ta den vanliga morgonpromenaden och möta alla thai med jätteleenden och "morning", att bara av det fyllas av en massa positiv energi. 

Att ha lärt känna så många thai på djupet och komma dem nära har gett mig ett enormt livsperspektiv och jag tänker på våra thailändska vänner dagligen och är glad över att messenger finns. 

 

Jag försöker lyfta blicken och hitta dessa saker att vara tacksam över genom fönstret nu, men ska erkänna att det var extra svårt imorse.