Tårar och avsked
Hej.
Här har det varit ett väldigt turbulent dygn.
De senaste dagarna har egentligen varit jättetuffa då den mesta tiden gått till att följa utveckling i världen och även se hur mångas drömmar krossas, beslut behöver tas,planer behövas ändras och så vidare.
Det senaste dygnet i Thailand har blivit så avgörande för så mycket.
Igår så åkte jag och Johan till Bee happy och pratade igenom allt.
När det börjar pratas om undantagstillstånd och risken att inte kunna ta flyg hem för en lång tid så behövde vi snabbt fatta ett beslut.
Jag har alltid känt mig trygg här, men jag kan inte riskera att inte kunna åka till Sverige i maj som planerat och bli av med livsviktig medicin.
Jag har med mig sprutor som ska täcka några veckor från maj men inte mer, och nej dessa kan jag inte få här.
Att riskera att hamna i ett sådant läge avgjorde allt.
Detta beslut togs med ofantligt mycket tårar och en enorm sorg.
Egentligen tror jag ingen kan förstå vad detta krossar en som person.
Allt vi kämpat för och en stor del till att vi detta år bestämde oss för så många månader här var ju för att jag skulle få en chans att må så mycket bättre här.
Jag vet att i stort sett hela världen blöder nu men nu måste jag folkusera på mig och den sorg som jag faktiskt känner.
Att åka hem och försöka hitta SVINDYRA biljetter som försäkringen inte täcker och sedan behöva berätta till sitt barn att vi kommer lämna Thailand så fort det går. Vi har nu förlorat så mycket pengar, Ändå känns det som det minsta problemet.
Det här är faktiskt den största ledsamheten som jag känt på flera år och då har jag ändå gått igenom mycket.
Jag grät oavbrutet hela dagen igår.
Var helt kraftlös och chockad.
Spenderade hela kvällen med Therese vilket var en livlina för mig.
Har knappt sovit inatt och orkar inte äta.
Jag är totalt livrädd egentligen för att åka till Sthlm och behöva vara rädd, jag ska verkligen försöka undvika att bli sjuk då jag inte vet vart det slutar.
Att sedan gå från detta klimat med träning varje dag till att förmodligen sitta inomhus länge, jag vet inte men mår så illa av den tanken? Jag vill inte få smärtor i hela kroppen, en sjukdom som eskalerar, jag vill inte förlora mitt mående nu. Jag
är även livrädd för vad som händer mig om jag får Corona. Jag känner att jag tvingas in i något som jag inte kan kontrollera för fem öre.
Vi har även vårt hus uthyrt i Stockholm men tack vare en mycket förstående hyresgäst försöker vi hitta en lösning som passar samtliga.
Idag fyller min älskade man 45 år.
Vi började dagen med att gråta ihop och sedan åkte vi för en sista lunch på Bee happy, en helt folktom strand.
Sa hejdå till den familj som vi känt i så många år nu och ännu flera tårar fälldes.
Vi hade sedan en tid tillbaka inbokat poolparty för Johan precis som förra året, och vi som var kvar såg till att genomföra det.
Älskade ni, tack för att ni finns och det känns så tryggt ändå att vi alla befinner oss i denna sits <3
Efter massa bad åkte vi till Two Dow och åt en snabb middag då restauranger nu måste stängas 19. Blev tårar då jag pratade med flera thai som jobbar där och sa hejdå.
När vi kom hem badade vi alla i timmar igen, sista kvällen.
När jag såg Noahs korg från skolan med allt material som han har haft under detta halvår så brast det ännu mera för mig.
En sådan otroligt vemodig känsla.
Jag undrar hur mycket man egentligen kan gråta.
Känner även en stark oro för de thailändska vänner som vi nu kramar hejdå och som vi vet saknar helt socialt skyddsnät. När jag ser hur de gråter går jag helt sönder.
Imorgon packar vi ur huset sedan börjar en lång resa mot Sverige och sedan blir det nog hotell någonstans.
Nu ska jag torka tårarna och försöka sova några timmar.
Vi får se när vi hörs nästa gång <3
