allenheim i thailand

Tänkte det kunde vara intressant med en uppdatering kring hur mitt mående är nu efter snart fem veckor här i Thailand. 

Oj vilken inre resa detta varit, att ha haft så mkt förhoppningar innan avfärd och någonstans en önskan om att ett mirakel ska ske så fort vi landat. 

Det klart jag vet att det inte funkar så men när jag mått så pass dåligt så har jag ändå någonstans känt att livet i Thailand kommer bli min räddning. 

Som jag tidigare skrev blev det väldigt mycket inre kaos när vi väl var här och jag hamnade nästan i en form av identitetskris. 

Det sista min läkare sa var att jag absolut inte får bli sämre under den här tiden vi är borta för det kommer inte min kropp orka. 

Och plötsligt började jag känna att jag blir ju sämre. 

Med facit i hand så blev jag nog inte det men kroppen var nog i någon form av chock över klimatbyte och ens själ och hjärta hängde inte riktigt med i hur det brykar kännas när vi är här, och att det faktum att mycket har ändrats under året när jag varit så sjuk. 

Jag kände en enorm sorg över de saker jag faktiskt inte kan göra som varit så enkla våra andra resor, som att simma, promenera, vardagliga saker. 

Vi hade även dåligt väder i början med fukt både inne och ute vilket nog också bidrog till att woweffekten fysiskt uteblev. 

Det jag har lärt mig i allt är att det är så viktigt att faktiskt våga känna efter och framförallt våga säga känslor högt. 

Jag har kommit jättelångt i min egna bearbetning och att jag är så mycket i ett varande. 

Jag läker för varje dag något enormt. 

Som jag tidigare skrev så har jag behövt pausa att besöka sjukhus som ett steg i min mentala läkning. 

Bara en sådan sak som att lämna prover har jag behövt vila ifrån. 

Jag kommer behöva göra det men ger mig själv frihet fram till årsskiftet. 

Något som jag däremot gör nu är att jag tar hjälp av en fantastisk tjej som heter Amelia och som driver Lanta workout här på Koh Lanta. 

Hon vet om mina förutsättningar/restriktioner/begränsningar och har fått i uppdrag att se till att jag ska bli så stark som det går så att jag klarar av alla operationer sedan på bästa sätt. 

Sedan två veckor tillbaka kommer hon hem till mig tre gånger i veckan och tränar mig. 

Jag är galet tacksam över att hon tagit sig an denna utmaning för nog är det en utmaning tror jag allt.

Som person är hon otroligt kunnig, ödmjuk och lyhörd vilket är ett måste i denna för mig utsatta situation. 

Och det börjar bli skillnad. 

Jag känner att jag blir starkare i de muskler som jag kan träna och börjar bli rörligare. 

Framförallt är det en sådan mental boost. 

Allt detta ger mig ett helt nytt framtidshopp. 

Jag vet ändå att det som har hänt är permanenta skador men kan jag hjälpa min kropp att bli starkare kommer jag klara av det så mycket bättre. 

Jag har flera gånger fått höra "du ser ju så frisk ut" och jag kan väl förstå att det är svårt att få ihop en sjukdom med ett "piggt" ansikte. 

Jag kan dock lägga till att jag träffat människor med dödliga sjukdomar där det heller inte synts, eller inte på det sätt som man tänker att en sådan människa ska se ut. 

Jag VET att människor menar väl när de säger så, så jag tar det absolut inte fel, det är bara det att jag någonstans har en rädsla att bli misstrodd, och att jag många gånger i mitt liv blivit påhoppad verbalt när jag nyttjar min rätt som att stå på handikapplats, sitta ner på tunnelbanan osv. 

Så jag tror det ändå väcker en viss typ av känsla i mig trots att jag vet att det är en komplimang. 

Vill även tillägga att jag är så sjukt tacksam över att vi kom iväg till Thailand. 

Imorse så läste jag detta, ännu fler inställda operationer och SÖS är ju där jag ska opereras. 

Fy tusan, tänk om jag varit kvar i Sverige med förhoppning om en operation. 

Nu får jag istället vara här och få en chans till att må bättre. 

Så tacksam 🙏🏻 och det bästa beslutet jag tagit.