10 dagar efter OP
Utan någon kronologisk ordning och utan någon direkt tanke vad detta inlägg kommer innehålla.
Men jag gillar att ha min lilla dagbok och få ner lite. Lite av en mental terapi också och definitivt en bra träning att lära sig att kunna vara vänsterhänt också ☺️
Lite bilder som jag inte lagt upp ännu.
Min vän Emma, eller Sälen-Emma som jag kallar henne skämde bort mig med dessa fina pyjamasbyxor.
När jag tackade och skrev "hur kunde du veta att det stod Stina på dessa" så svarade hon att "sådant vet man". Men även att jag en gång kommenterat dessa byxor och lagt det på minnet.
Sådant tycker jag på något sätt blir så extra fint och hjärtligt.
De är så sköna och jag vill bo i dom.
Så gulligt med hjärtan också.
Igår kväll när livet kändes extra mörkt precis som vädret utanför plingade det i mobilen att det levererats utanför min dörr.
Vilka människor jag har ändå i mitt liv ❤️
De sprider en härlig blomdoft nu vilket behövs.
Det luktar annars lite sjukhus här hemma på något sätt.
Apropå blommor. Dessa vita rosor köpte Johan till mig på min operationsdag.
Jag är så svag för vita rosor och är rätt säker på att han köpte dom på vår Ica men de håller sig så fint fortfarande.
Även lite nytt i köket piggar upp 🙏🏻
Igår kväll så ringde min Hanna på FaceTime och hon och Lasse är på bröllopsresa i Italien.
Jag fick följa med på en tur bland olivlundar och en strålande Hanna.
Det piggade upp och en påminnelse om att det kommer ett annat liv för mig med.
"Kämpa Stina" är en mening jag fått höra och tro mig det finns ingen som kämpar som jag.
Jag tror inte någon kan förställa sig hur det känns när man sågat i armen i timmar och faktiskt tagit bort en kroppsdel som ska finnas där.
Lägg till att kroppen inte fått i sig morfin sedan i lördags.
Vem överlever ens det?
Det är en enorm prövning för kroppen och jag känner hur den liksom går ner i ett lågläge och känns som om jag successivt försvunnit.
Den här personen full av liv tränandes i Garden Hill backarna känns avlägsen.
Hon är nu denna.
Men jag kommer alltid tillbaka.
Men tänk på att det är just de små saker i vardagen som känns jobbiga, drygt jobb, vardagsbestyr som är sjukt tråkiga som att städa och tvätta och göra de otroligt tålamodskrävande läxorna med en bångstyrig tonåring- det är exakt de sakerna som jag hade
kunnat betala för att få för att komma ur detta.
Hur jobbig natten än varit så går jag upp innan de andra går upp.
Med fix och trix tänder jag mina ljus.
Kaffet är fortfarande inte gott men det förknippas med min stund.
Min egna stund som alltid varit så jag.
Så får jag sedan sitta och vara en del av killarnas morgonbestyr vilket känns så viktigt för mig.
Höra om skoldagen och vad som händer just här och nu.
Det är min kamp som ger utdelningen i att jag får vara närvarande på mitt sätt för de som betyder allt för mig ❤️