allenheim.blogg.se

Följ med på vårt liv i Ban Phe, Thailand

I vårt svenska hem

Kategori: Att leva med RA

 
Ett första inlägg från huset hemma i Riksten. 
 
 
Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med skrivandet här, den här bloggen har ju framförallt handlat om vårt liv i Thailand och ett sätt framförallt för nära och kära att följa oss, sedan är det ju jättekul att fler tyckt om att läsa raderna om livet i Ban Phe. 
Samtidigt gillar jag att skriva och vara kreativ med det men vi får se helt enkelt, livet är väldigt annorlunda nu om man jämför med för 1,5 vecka sedan. 
Ur vårt perspektiv alltså. Känns som om man måste förtydliga det nu när allt är så upp och nervänt över hela världen, så tragiskt allting är. 
Men denna blogg handlar ju om VÅR familj och våra tankar och känslor. 
 
I alla fall, i måndags fick vi tillträde till vårt hus igen. 
Det är vi så tacksamma över, alla guldstjärnor i hela världen till vår hyresgäst som utan att knorra "gav oss tillbaka vårt hus" trots ett kontrakt som sträcker sig till maj. 
Han har nu åkt tillbaka till Tyskland och lämnade inte bara ett hus i toppskick utan även en välfylld frys till oss, samt present från Tyskland. 
<3
 
Att komma hem efter ett halvår i Thailand var ju redan förra året lite av en käftsmäll och en enormt stor omställning. 
Nu är det ju definitivt en ännu större omställning. 
Vi är mest hemma och jag har inte varit i affären, känns tryggast att vara hemma och ta promenader i skogen. Tur vi bor precis vid en stor skog. 
Jag orkar egentligen inte skriva om det så mycket då jag kommer börja gråta om jag ens pratar om det men tyvärr har kroppen reagerat på hemkomsten på ett väldigt jobbigt sätt. 
Så svårt för mig att acceptera att jag redan nu är en annan person och människa, jag gör allt för att trotsa smärtorna och har tagit promenad i skogen varje dag. 
Idag så vaknade jag upp med en hand som inte går att knuta då fingrar och handled är så svullna, så nu är det pekfingervalsen som gäller när jag skriver. 
Men det är säkert bra träning att knappa på datorn också. 
 
Så svårt att tänka sig att jag för inte alls längesen hikade i timmar i djungeln. 
Jag hoppas på att allt beror på en omställning och att allt snart ger sig såklart, och att man inte under tiden åker på något annat obehagligt.
 
Igår så kom Elin och följde med mig på en promenad i skogen, guld värt att kunna berätta om allt vi har upplevt och allt som har hänt, stora som små nyheter. 
De skulle nu vara på väg till Thailand för att hälsa på oss i två veckor. 
 
Jag inser ännu mera vilken välbehövlig bubbla vi varit i sedan oktober, att helt koppla bort och bara fokusera på att må bra. Otroligt värdefullt för hela själen, är väldigt glad över i efterhand att vi bara varit med människor som är likasinnade och som ger bra energi. 
Tänker mycket på hur lätt det var att vara tacksam över det lilla i Thailand, att varje dag gå upp tidigt med ett pirr i kroppen, öppna altandörren, se naturen vakna till liv. 
Bli glad över att hälsa på vår ödla som alltid sov i vår soffa, att se Noah springa till skolskjutsen, att ta den vanliga morgonpromenaden och möta alla thai med jätteleenden och "morning", att bara av det fyllas av en massa positiv energi. 
Att ha lärt känna så många thai på djupet och komma dem nära har gett mig ett enormt livsperspektiv och jag tänker på våra thailändska vänner dagligen och är glad över att messenger finns. 
 
Jag försöker lyfta blicken och hitta dessa saker att vara tacksam över genom fönstret nu, men ska erkänna att det var extra svårt imorse.
 
 
Igår så gick bastun varm, det var så mysigt att basta tillsammans. 
 
 
På kvällen satt vi uppkopplade i "krisgruppen" och det var så otroligt mysigt att hänga så. 
 
Annars har vi njutit mycket av att sitta i vår sköna soffa och kollat de serier som vi inte fick in i Thailand. 
Huset upplevs så stort och ljust nu när vi är vana vid lilla huset på TDV. 
 
 
Packade även upp några flyttlådor häromdagen. 
Vi har ju packat ner mycket då huset har stått uthyrt både förra året och detta, och efter vår förra longstay så packade vi ens inte upp alla glas då vi hoppades på att komma iväg igen. 
Nu när jag packade upp allt så sköljde massa minnen över mig. 
Alla goa skratt över glasskålarna jag köpte i Thailand som jag trodde var vinglas. 
Alla samtal på altanen. 
 
 
Det är helt fantastiskt att knyta sådana här starka vänskapsband med människor som jag inte hade en aning om fanns innan vi "flyttade" till Thailand. 
Nu ser jag dem som en familj, har nog aldrig använt min mobil så här mycket då vi dagarna igenom hör av oss till varandra, chattar, ventilerar, skrattar tillsammans och fortsätter dela så mycket från vad vi äter till stora praktiska saker. 
Galet tacksam över att ha er <3
Tänker på allt vi har delat, tänker på när jag fick ett väldigt gott besked och vi firade med kramar i havet och sedan odrickbart bubbel (haha känner du dig träffad), alla livsberättelser vi delat, alla tårar när allt inte blev som planerat, hemlisar och så mycket kärlek. 
Det betyder och har betytt enormt mycket för mig. 
Det är en sådan konstig känsla och kontrast att ha levt det här sociala livet  i månader, jag och Emma har ju även bott grannar och hördes redan i arla morgonstund när vi satt  ute och drack morgonkaffet på altanen. Hör hennes skånska klinga i öronen. 
Therese som kom ner samtidigt som oss i oktober, saknar så hennes personlighet och allt vi har delat. Linnea en till skånska med skrattet som fyllde upp hela ens själ.
Imorgon bitti ska vi alla facetima, viktigt att Noah inte glömmer bort skånskan som han lagt till med haha. 
 
Nä nu är det dags att fånga denna dag, ha en fin dag om du fortfarande läser här. 
Ja annars också såklart. 
 
Pop kan mai ❤