Koh Rong

 
Efter dessa intensiva och känslosamma dagar i huvudstaden så var det så dags att åka vidare. 
Vi var så redo för det och gick upp redan vid 04:30 för att ta taxi mot södra Kambodja. 
Jag var lite orolig för denna långa bildfärd då jag hört att både trafik och bilvägar är helt kaos i Kambodja. 
När man ska åka taxi både i Thailand och Kambodja så är det bra att klä sig varmt då det blir iskallt med ac:n, detta hade inte jag tänkt på men har tur som har en sådan omtänksam man som lånar ut sin hoodie. 😉
 
 
Bilresan gick bra, vi hade en grymt duktig taxichaufför så jag kunde koppla av och sov i stort sett hela resan ner till båten. 
Var en otroligt härlig känsla att till slut nå ön Koh Rong och stranden Coconut Beach
Lite fun fact om Koh Rong är att programmet Robinson spelats in här. 
Annars hade vi mest hört att det är väldigt drogliberalt och inte finns el på ön, och då tyckte uppenbarligen vi att det var en bra idé att åka hit 😉
Inget av detta stämde just där vi var som vi blev väldigt lättade över, det första vi möttes var av denna skylt där vi skulle bo. 
 
 
Just varmvatten är totalt oviktigt för mig, vi är verkligen vana vid att bo enkelt men är det något som jag tycker inte funkar så är det om det inte finns en fläkt åtminstone när man ska sova. 
Så just detta kändes ju som rena rama lyxen!
 
Vi bodde längst upp på en backe och efter att ha bott litet så kändes rum och badrum gigantiska. 
Och lyxigt!
 
 
Var faktiskt riktigt gött att gå upp och ner för denna backe nu när träningen fick ge vika på jullovet. 
 
 
Vi bestämde i familjen att inte koppla på wifi och köra helt mobilfritt dessa dagar. 
Obeskrivligt skönt och noll problem för Noah. 
Som alla föräldrar kan jag bli galen på mitt barn ibland men är det något som imponerar mig är att Noah klarar sig så bra utan uppkoppling, inte ett gnäll om att inte få använda mobil/platta utan mer nöjd över att få leka dagarna i ända. 
Vi hade så sköna och avkopplande dagar, bara badade, låg och läste, gick ner extremt mycket i varv vilket behövdes efter dagarna i huvudstaden. 
Livskvalité och familjetid de luxe. 
Sanden var så mjuk och len och såg ut som potatismjöl, går inte att fånga på bild men ni får helt enkelt tro mig. Maten desto sämre och vi saknade den goda thaimaten 😉
 
 
Och snacka om att man känner sitt barn. Så fort jag såg denna pir så visste jag vad det skulle innebära. Noah har noll spärrar vad gäller vatten och höjder och det tog nog ens inte en minut innan tjatet kom igång med att få hoppa längst ut. 
När vi gått med på det och fötterna neråt så gick det hela tiden till nya nivåer, och så "mamma du är alltid så orolig för mig, jag måste få dyka" 😂
 
 
 
Jaja var bara att försöka luta sig tillbaka, njuta av frukttallrikar och provsmaka en Klang 😉
 
 
Nyårsafton kom och vi låg hela dagen på stranden. 
Var otroligt skönt med kravlösheten och inga planer. 
 
 
När skymningen kom satte vi oss på vår lilla balkong och dukade upp lite billigt bubbel, läsk och chips och skålade för det nya året. Vi orkade ens inte duscha så firade in året i badkläder, sååå skönt! Musik spelades via min telefon. 
 
 
Jag kände mig dock lite "rörig i magen" så klockan 21 var det natti natti för mig. 
 
 
Hade dock bett Noah väcka mig tio minuter innan tolvslaget så vid tolv stod vi och tittade in de få raketer som sköts upp. 
 
 
Somnade väl om vid tio över tolv igen och hann inte sova många minuter innan Noah började att spy. 
Sedan kräktes han hela natten oavbrutet, stackarn!
Tror boven var en misstänkt mjuk glass som han unnade sig på nyårsafton och detta slog ut honom totalt.  
Vår sista dag på ön blev således väldigt lugn och helt utan bad. 
Vi bytte boende till ett betydligt enklare rum och stackars Noah låg och sov hela dagen. 
 
 
För att göra Noah lite glad så slog vi på wifit sista dagen, men det var ändå inget han orkade med. Jag däremot såg då ett mail från pappa där han varnade för att man lätt blir matförgiftad på Koh Rong 😂
 
På kvällen så blev Noah mycket piggare vilket kändes skönt eftersom vi skulle upp tidigt och resa hela dagen därpå mot Thailand. 
 
 
Kröp ner under vårt nät för att sova några timmar, väggarna glipade och man vill ju inte vakna med något som kryper på ansiktet. 
 
 
 
Det blev en tidig uppstigning och detta blev sista bilden från ön. 
Packningen med strandens hund som väntar på båten 06.15. 
 
 
Vad jag inte visste när jag tog denna bild var att vi skulle få en låååååång dag. 
Det blåste upp till storm och den utlovade båten som skulle avgå 06:30 hade fortfarande 08:00 inte kommit. Detta stressade oss lite då det var den enda båten som skulle avgå denna dag och alla hotellrum var fullbokade.  
När båten väl kom helt överfull fick vi inte plats trots bokade biljetter. 
Efter mycket om och men och tjat kom det två timmar senare en longboat för att köra oss till hamnen. 
Att ta sig ombord på denna träbåt innebar att hoppa från piren. Johan hjälpte mig så gott det gick men jag skrapade upp händerna mot stenpiren men ändå tacksam över att jag inte hamnade i det stormiga havet. 
Båtresan blev sedan en  skräckfärd, jag är sällan rädd men att sitta på en sådan ostabil båt i storm gjorde mig ordentlig rädd. Fick på Noah en flytväst och bad till Gud om att få komma i land tryggt och säkert. Tänkte även på hur lång tid det skulle ta för de hemma att få veta att något hänt om båten nu kantrar. 
 
Väl i hamnen dags för att i timmar vänta på en ny båt och att ta sig ombord på denna båt innebar också hopp vilket även kan vara svårt för en fullt frisk och en fruktansvärd pärs för mig. 
På denna båt så fick Johan och Noah ingen sittplats utan fick sitta på golvet uppe på däck.De drog dock vinstlotten.  Jag satt med främmande människor som samtliga blev sjösjuka och kräktes och kräktes. Ett under att jag lyckades behålla lugnet och inte började kräkas själv.
Jag blundade och försökte tänka på annat.  
När vi skulle gå av båten lägger de ett stort gummidäck som man ska kliva på innan man hoppar i land, däcket är glashalt och jag är livrädd för att falla i vattnet. 
Jag kommer iland och efter mig ska Noah ta sig i land och halkar till men lyckas rädda upp sig men tappar sin sandal rakt ner i havet. 
Han prioriterade ju helt rätt med att offra sandalen men fick nu gå barfota i lera och glassplitter för att komma till taxin. 
Pust vilken pärs, efter 14 timmars resande så klev vi över landgränsen i mörker och till fots men att sätta fötterna på thailändsk mark var den största lättnaden som jag känt på länge. 
 
Ja det är då alltid spännande och ett äventyr på våra resor. 
Trots detta avslut så är vi jättenöjda med vårt besök på ön som vi hört så mycket om och som stod på min "upplevelselista" 😊

Ps: det går konstigt nog inte att kommentera inlägget om dödens fält, vill du ändå skriva något om det så gör det under detta inlägg istället ❤️🙏🏻