Att vara någon annan
Det var några inlägg sedan jag skrev om hur denna resa faktiskt har påverkat min hälsa.
Nu har vi varit här snart fyra månader och det klart att JAG vet vilken skillnad det är.
Tänker på det varje dag faktiskt och det är som dag och natt.
Under denna tid har jag trappat ner mitt dagliga intag av kortison till en nivå som jag aldrig haft sedan jag insjuknade.
Då min kropp tyvärr slutat producera eget kortison kommer jag aldrig bli fri denna medicin men en nedtrappning likt denna är ju magisk.
Är ju bara att googla biverkningar så förstår ni var jag menar.
Jag har även helt tagit bort en annan medicin.
Mina sprutor kommer jag nog alltid få leva med och det är viktigt att poängtera, jag har trots allt en obotlig sjukdom men om man kan minska besvär är det ju magiskt.
De senaste dagarna har jag flera gånger fått höra av andra longstay som åkte hem över jul men som träffade mig i oktober när vi kom hit, att vilken skillnad det är.
Att jag lyser och mina ögon gnistrar.
När de nu är här igen så kan de inte släppa vilken otrolig skillnad det är.
Jag blir så glad men önskar att "de som bestämmer" förstod vilken skillnad klimatresor gör.
Samtidigt blir jag sorgsen.
Vem var jag egentligen innan denna resa?
Jag trodde mig ha ett välfungerande liv men att hela tiden leva på sparlåga.. fy så ledsamt.
Att dygnet runt leva med obeskrivliga smärtor önskar jag ingen.
Ändå tuffade livet på men till vilket pris?
Tittar på denna bild.
Tagen 22 oktober när vi precis anlänt till vårt nya liv här.
Jag hade inte en aning om hur detta nya liv skulle påverka mig.
Känner mig ändå lite sorgsen över att jag inte alltid kan få må så här bra.
😔