Rehab i tropikerna
Så var då dagen här, dagen som jag faktiskt bävat lite för och inte alls velat tänka på.
Min sista träning med Amelia.
I fyra månader så har vi setts tre gånger i veckan och för varje gång så har träningen avancerats.
Jag minns så väl när vi träffades första gången och hon kom hem till mig och vi satt i köket och planerade.
Jag trodde inte hon skulle anta utmaningen att träna upp mig men det gjorde hon utan tvekan.
Jag tror verkligen mycket har en mening.
Vi som aldrig har varit på Koh Lanta och aldrig tidigare haft en tanke på det, plötsligt så hamnade vi här tack vare Noahs skolgång.
Det visade sig bli så himla bra och annars hade jag och Amelia aldrig träffats.
Hon har fått en enormt stor betydelse för mig och jag är evigt tacksam över allt som hon har gjort för mig.
För mig har det gjort underverk.
Vi har även under dessa månader utvecklat en jättefin vänskap och delat så många skratt och innersta tankar.
Jag vet att i Amelia så har jag en vän att lita på.
Nu åker hon mot Sverige och jag blir lämnad åt mitt öde.
Haha så dramatiskt.
Jag kommer köra på ensam och göra allt för att inte tappa något på vägen.
Tack och lov så blev inte vårt avsked så jättejobbigt då jag några timmar senare var bjuden på tjejkväll hemma hos henne.
En otroligt fin kväll och vi delade så många härliga samtalsämnen.
Så glad och tacksam över alla möten här i Thailand.
Som vi säger här i Thailand, Pop kan mai.
Vi ses igen 🙏🏻