Hej från mig
POFF så gick hela veckan och inte ett enda inlägg.
Jag som hade tänkt fortsätta skriva och ha det som min dagliga rutin.
Igår fick jag ett meddelande av en kvinna där det stod att hon saknar mina uppdateringar.
Då blev jag sporrad att skriva igen och vill fortsätta dela med mig av livet.
Så nu kör vi.
Däremot har jag knappt tagit en enda bild på hela veckan förutom igår men här kommer lite hur veckan varit.
I måndags så var jag halva dagen på SÖS kändes det som.
Det är nu exakt ett år sedan jag fick min handledsprotes.
Så här såg livet ut då.
Nu var det dags för ett årskoll och det tog hela fyra timmar!
De var så underbemannade och på rehab fick jag träffa en pensionerad kvinna som de fått ta in.
Inget fel med det men sänder signaler om läget i sjukvården.
Min kirurg är underbar, han är så härligt filterlös vilket är en personlighet som jag älskar, kanske för att jag råkar vara det själv.
Haha nejdå men det är underbart att få skratta på sjukhuset samtidigt som han är så skicklig!
Eftersom jag hade fått vänta i två år på denna operation så hade det ju hunnit bli stora skador på handen, sedan fick jag ju dessvärre en hel del komplikationer efter operationen, mycket pga dålig eftervård.
Så med de förutsättningarna så var det ändå positiva besked nu.
Det var helt läkt och det första kritiska året där protesen kan lossna/rucka på sig är över.
De var hela två stycken kirurger som nu tittade på allt så det kändes tryggt.
Fick frågan om jag märker att sjukvården försämrats under det år vi varit borta?
De berättade att de nu också står med 50% minskad vårdkapacitet och stopp på att ta in hyrpersonal vilket är den personal som tas in på operation vilket leder till att operationer inte går att genomföras.
"Detta förstör människors liv" sa de.
Som jag berättat tidigare här i bloggen så skulle ju jag opereras nu sista maj fast på Huddinge men som blev inställt.
Jag frågade vad de trodde om mina förutsättningar att få en tid inom rimlig tid men de bara skakade uppgivet på huvudet och sa det ärliga svaret.
Bra för mig att få en mental förberedelse men när jag vandrade ut från SÖS kände jag mig så låg.
Promenerade ända hem, tog ca 30 min och det var skönt att rensa huvud och själ innan jag kom hem.
I tisdags kväll så var jag en sväng hos min barndomskompis Camilla.
Var extra mysigt att ses en vardag och ta del av hennes vardagsbestyr med att laga mat till barnen och sedan äta ihop.
I onsdags så var vi hela familjen hos en av Noahs bästa Lantakompisar med familj.
Så underbar känsla att se grabbarna återförenas och vi bjöds på en sagolikt god middag med allt sådant som jag saknar när vi är i Thailand.
Plock och varmrökt lax och god sallad.
MUMS!
Tittade in lägenheten vi ska bo i sedan i sommar, wow, längtar så mycket!
Vet jag kommer stormtrivas!
Igår så tog jag äntligen lite bilder då jag bestämt mig för att skaka liv i bloggen igen.
Eftermiddagen såg ut så här ☺️
Jag var på Huddinge då jag skulle träffa ortopeden som ska operera mig, eller skulle nu här i maj.
Vi kollade i journalen när vi sågs senast.
Detta är verkligheten i svensk sjukvård.
25 mars 2021 ställdes jag i kö.
Det är ju helt otroligt.
Att ta beslutet med protes är stort då det även innebär mycket risker osv så det görs ju bara om det är motiverat.
Så ni kan ju förstå hur ont jag hade då och hur verkligheten ser ut nu för mig efter att ha väntat så länge och det blir bara sämre och sämre.
Nu fick jag göra ny röntgen då det gått så lång tid och även träffa läkaren.
Samma dystra besked, vi står i ett helvetes jävla träsk sa han ordagrant och de har liksom SÖS fått minskade vårdresurser och därmed inställda operationer.
Allt känns så uppgivet.
Detta styr hela vårt liv och vår framtidsplan, det är ju kroppen och hälsan det handlar om och jag känner mig desperat.
Jag är glad över att Johan var med mig för känner mig så ledsen och sårbar över att befinna mig i denna situation och det här har förändrat hela mitt liv till det sämre.
Jag har fortfarande hoppet uppe att ett mirakel ska ske och jag får en tid i sommar även om han ärligt sa att han inte tror de kommer kunna lösa det.
Min inre panik växer bara jag skriver om detta så nu går vi vidare.
Tack och lov så hade jag något riktigt, riktigt kul som hände igår och jag hade fjärilar i hela magen.
Äntligen så skulle jag få träffa min Hanna igen, min Hanna som jag i flera månader suttit ihop med i Thailand.
Så här sågs det ut sist vi träffades.
I mars i Bangkok hade vi en fantastisk helg ihop som avslutade deras longstay.
Nu kom Hanna och Lasse upp från Öland och det var så underbart att ses igen!!
Detta är verkligen vår Thailandsfamilj och nu sågs vi bara vi vuxna.
Extra lyx det ibland.
Jag och Johan fixade oss snabbt här hemma efter sjukhuset.
Jag trotsade kylan och skippade byxor.
Tog oss en Bolt till deras hotell, så förväntansfulla.
Och så sågs vi äntligen.
Många kramar och en overklig känsla samtidigt som tiden stått helt still.
Vi skålade för att ses igen och gick till Urban Deli och slog oss ner på deras takbar.
Munnarna och skratten gick i ett!
Vi hade sedan bokat bord på Aqui för att äta tapas!
Tog in allt vi var sugna på!
Avslutade sedan på Sjöstadens skybar som ligger precis där vi bor.
Magisk utsikt, magiskt sällskap men inte så lätt att fota ☺️
När de stängde vid midnatt så ville vi umgås mer så vi avslutade kvällen hemma hos oss innan tröttheten slog till och de tog en taxi till hotellet.
Känner mig så fylld av glädje och kärlek nu.
Tänk att tack vare Thailand så fick vi vänner för livet för det vet jag att det är.
Oändligt tacksam över det.
Det bästa av allt är att vi ses nästa vecka igen då vi packar in hela familjen och åker till Öland.
Allt det här vackra i livet hjälper mig att kämpa vidare.
Nu är det fredag och denna helg har jag bokat in ännu lite som får mig att längta.
Det får helt enkelt hamna här i bloggen sen- nu är jag pepp på att skriva igen!
Ha en superfin helg!