allenheim i thailand

Nästa vecka är det höstlov här och oj vad denna höst har swischat förbi. 

Jag ska inte säga att det känns som om det var nyss vi kom för det gör det inte. 

Helt ärligt så känns livet och sommaren i Sverige nästan som för ett år sedan. 

Jag har nästan svårt att minns hur det var och hur det kändes. 

Det är rätt otroligt att det känns så när den faktiska tiden inte är så lång tid. 

Jag tror det är för att det är så skilda världar för jag tycker alla säger samma sak som lever detta liv. 

Jag kikade igenom mina bilder och vad mycket vi varit med om. 

Allt från den första tiden när allt känns superexotiskt, spännande, man känner varje doft och man hör vartenda fågelljud. 

Havets vågor hörs lite extra och solen värmer på sitt särskilda sätt. 

Regnet doftar ljuvligt och ljudet av åskan känns mysig och ibland lite läskig. 

Thaimaten golvar en med alla sina kryddor och hetta. 

En enkel sak som soda smakar ljuvligt. 

Alla fina möten och återseenden och nya möten  fyller hela själen med glädje. 

Sedan kommer vardagen och det som upplevs som superexotiskt är inte lika exotiskt efter en tid. 

Därför är det extra viktigt för mig att verkligen försöka vara nuet och känna den tacksamheten. 

Jag tjatar om tacksamheten och det kan låta töntigt men för mig är det jätteviktigt. 

Men jag är också bara en människa. 

Det finns motgångar även här och det har krävt en stor ekonomisk uppoffring och otroligt mycket praktiskt fix för att ändra vårt liv. 

För oss är det värt det men det betyder inte att allt går som på räls. 

Det som hör till familjelivet är även här men det är viktigt med integritet och respektera att alla inte vill ha livet "offentligt". 

Jag blir påmind varje dag om att min inställda operation i somras påverkat kroppen på ett mycket negativt sätt. 

Att byta ut en armbåge och bygga en protes gör man inte lättvindigt så bara det att ha kommit till den punkten och att det är läkarens plan visar att det inte finns så mycket kvar i armen. 

Det blir hela tiden sämre och jag får inte göra så mycket med armen så det inte förvärras. 

Det blir ingen PT i år men jag är glad att jag får mina promenader. 

Det här är inte så mycket att göra åt så det är bara att härda ut och jobba med att inte bli bitter. 

Min överlevnad i detta är att ta en paus när det blir för jobbigt och sedan blicka framåt. 

Men ibland kommer det över en och förra veckan var en sådan dag. 

Då slog ångesten till och jag blev helt lamslagen. 

Då kändes avståndet till USA nu värre och ensamheten här kändes gigantiskt. 

Men sedan rycker jag upp mig och det blir en ny dag. 

Det har jag ingen lust att skriva om här egentligen men jag tror det är viktigt att förstå att allt inte syns i bloggen eller på Instagram. 

Du lever ett drömliv kan vara den mest kommenterade meningen på min Instagram av människor som inte känner mig men som följer livet här. 

Och visst det är ett drömliv som vi har jobbat hårt på men att leva med det jag lever med är mer en mardröm. 

Mina framtidsutsikter är inte så goda och kommer begränsa mig livet ut. 

Jag har svårt att tro att någon vill byta med mig egentligen. 

Att inte kunna uppfylla vissa drömmar, att vara begränsad i sin egna kropp, att inte fysiskt kunna göra rätt mycket faktiskt, att få biverkningar av det som är nödvändigt att jag skjuter i mig,  att ha flera operationer framför sig men inte veta när, ja listan går att göras lång. 

Det kommer perioder när jag har ett behov av att skriva av mig eller prata om det men oftast fokuserar jag på det lilla i vardagen och håller huvudet ovanför ytan. 

Vi har alla olika överlevnadsstrategier och den har hela tiden varit min. 

Igår så frågade en nyfunnen vän som jag är väldigt tacksam över hur min sjukdom påverkar mig och när jag berättade att jag har sex protester inopererade och steloperade fot och går på tårna så såg jag hur förvånad hon blev. 

Men vårt samtal blev så fint och jag berättade även om hela vår resa med att kunna få bli föräldrar. 

När man väl öppnar upp sig om det svors så kan det övergå till något så fint och jag är tacksam över denna stund. 

Idag så känner jag mig glad. 

Det är fjärilar i magen för Johan har precis landat i Krabi och snart så är han i min famn igen. 

Jag längtar jättemycket. 

Idag så är det en dag där himlen känns extra blå och solen stärker med sina strålar. 

Idag är en bra dag.