allenheim i thailand

Att matlagning skulle vara något som jag ser som ett enormt positivt framsteg och även något som är både härligt och roligt kanske inte är något som ni som känner mig hade väntat er. 

Men så är det och igår så var det jag som stod för kvällens middag. 

När vi hade familjefika för Noah så hade svägerskan Camilla med sig trattkantareller. 

Vilken lyx att få skogens guld bara så där.

Så igår så bestämde vi oss för att det får bli kvällens middag. 

När jag stod och fixade så fick jag se att jag inte bara fått svamp utan även en skål. 

Kände mig lite dum som inte uppmärksammat det tidigare så messade bums. 

Ett sådant otroligt passande citat då jag är känd för att alltid behöva ha skor på mig även i värmen ☺️

Kvällens middag fick bli toast med trattkantareller och västerbottensost. 

Jag använde båda armarna och det var lite kruxigt men jag grejade det. 

Alla såna här vardagsgrejer är den träningen som behövs. 

Och vet ni det blev faktiskt otroligt gott!

Vi åt med stor aptit. 

Häftigt. Nu ser jag hur ljusen blåser åt ett håll. 

I samband med att vi har firat födelsedag så har det även poppat ut en del minnen i sociala medier genom åren. 

För någon vecka sedan så dök detta minne upp och jag kände verkligen fysiskt hur det knöt sig i magen och jag fick nästan svårt att andas. 

Samtidigt som det sköljdes en enorm sorg över mig och jag kastades tillbaka till denna dag som hände för nio år sedan men ändå känns så färsk. 

Redan nu när jag skriver detta så känner jag hur pulsen går upp samtidigt som jag känner mig så skamsen. 

Det visar hur vissa händelser som kanske verkar litet och det där "var väl inte så farligt" kan lämna stora sår och ärr hos någon annan. 

Det gick inte att spara ner hela inlägget men händelsen kom med. 

Det som återkom till mig när jag läste detta och påmindes var skammen. 

Den otroliga skammen och alla som såg och hörde. 

Men det sköljer även nu så många ledsamma känslor över mig. 

Den anpassade bilen finns inte längre för sedan blev jag sjukare genom åren och händerna förstördes så bil kunde jag inte köra längre. 

Fler operationer blev det och perioder av sjukdom och kamp som jag inte önskar någon. 

Misstänksamhet och ännu elakare saker har jag tyvärr råkat ut för av människor som misstror och vill mig illa. 

Det finns inget som smärtar så mycket som det. 

Det blir sådan parallell verklighet när sådant inträffar. 

När jag är i vårdsammanhang är det något helt annat.

Där är det mer att jag är så mycket sjukare än jag vill framstå mig själv. 

Nu när jag skulle opereras på Karolinska så frågade de om det är okej att jag träffar läkare som inte är inblandade i mitt fall men som vill träffa mig. 

Jag fick träffa en läkare som aldrig träffat någon med så många proteser och därför ville ställa mig en del frågor kring mitt liv. 

Jag möttes av förvåning att mitt liv ändå ser ut som det gör samt att jag faktiskt också är en mamma. 

Jag är utdömd på så mycket av expertisen och det är ju min kämparglöd som skapat mig livet jag ändå lever. 

När det händer tråkiga saker som händelsen ovanför så är kommentaren "de är bara avundsjuka" en vanlig kommentar som jag får. 

Jag kan inte begripa det. 

Vad är man så avundssjuk på? Och varför?

Kanske är det triggande att jag trots alla motstånd har upplevt så mycket och vågat göra förändringar. 

Jag vet inte men har ändå svårt att förstå det och ge min respekt. 

Bitterhet är ett gift för människan och även något som jag från dag ett bestämt mig för. 

Aldrig bli bitter Stina. 

Och ja jag är en livsnjutare ut i fingerspetsarna. 

När jag kan så lever jag kanske lite mer än någon annan. 

Blir den som går hem sist från festen. Ser möjligheter istället för begränsningar. Sprättar mina pengar nu istället för sen för vem vet hur sen ser ut?

Kanske är lite för spontan ibland men skapar desto fler minnen. 

Framförallt så är jag oerhört ödmjuk inför livet. 

Jag känner en sådan tacksamhet för så mycket. 

Denna höst så har jag känt mig så oerhört älskad och omtyckt av människor. 

Jag har fått en sådan omtanke av människor och så fina gester. 

Smått som stort men jag sparar allt i hjärtat. 

Jag har också tänkt på hur viktig den här omtanken är för den som är sjuk. 

Människor som gått igenom sorg brukar säga att mitt i den fruktansvärda sorgen så var det så hemskt med de som tar avstånd. 

Samtalet/meddelandet som uteblir och den som "går över gatan och tittar bort". 

Lite så är det även i sammanhang när man är sjuk och går igenom något tufft. 

Ett samtal eller meddelande gör så mycket och där man får möjlighet att berätta hur det faktiskt är. 

Någon som vara lyssnar är en sådan bearbetning. 

För någon vecka sedan så ringde en person som jag inte träffat på flera år men som läst om min operation. 

Hon ville bara ringa och höra min röst. 

Jag tänkte på det i flera dagar sedan att det var så fint men även modigt på något sätt. 

Efter den här operationen så bestämde jag mig för att vara helt ärlig med hur dagarna ser ut här i bloggen. 

Men jag ska erkänna att jag inte lyckades fullt upp. 

Det är svårt för mig och jag har det i mig att jag alltid vill vinkla till det bättre. Rädd att vara negativ.  Kan väl säga att det hände mer än en gång att vänner träffat eller pratat med Johan och hörde av sig med varför har du inte sagt det haha.

Nåja. Ni kan inte alltid tro på mig.

Nu i eftermiddag ska jag träffa ortopeden och se hur status är nu. 

Jag är lite nervös. 

Sist var det rätt dystert och min framtid målas upp som något tufft. 

Låt mig vara ledsen över det på mitt sätt. 

Det är lätt att tro att en operation gör att allt blir bra men läkare ser det som ett misslyckande att vi ens hamnat här då mediciner ska förhindra exakt detta förlopp. 

Jag känner mig orolig över restriktioner och hur det kommer påverka mig men jag vet jag kommer ta mig igenom det. 

Men ibland är det nog viktigt för den som är helt frisk att försöka tänka "hur hade jag känt och klarat det". 

Jag själv känner mig redan så sjukt tacksam över de vardagliga framstegen. 

Imorse så var det att vattna blommor och skriva detta inlägg. 

Vet inte riktigt varför det kändes viktigt att skriva just detta idag och syftet men jag gick på dagens känsla som alltid ☺️

Nu önskar jag er en fin dag och än en gång. 

Vill verkligen tacka för all omtanke som jag även fått i detta forum. 

Det gör skillnad och det bär framåt 🙏🏻